Jag känner att jag gör framsteg: jag log precis för första gången sen i tisdags. Tragiskt? Ja, men tyvärr helt sant. Jag är fortfarande sjuk, vad och varför vet jag inte och det gör mig lite rädd. Febern har gått ner och det är ju ett bra tecken. Jag har varit ganska trött på den senaste tiden och den här veckan har varit lite av ett helvete: feber, huvudvärk, illamående, frossa, svårt att andas och läskigast av allt: en alldeles för hög puls. Igår var det som värst när vilopulsen låg på 96-98 slag/minut.
Därför blir det nu en lugn kväll här uppe vid Bondegatan men imorgon är det lördag och då ska Fina Flickorna ut på stan igen: misären blir bara värre om man är ensam. En kram skulle inte skada just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar