Det finns artister och det finns Artister. Precis som det finns män och Män. Som ett tidigt 80-talsbarn hade jag privilegiet att uppleva det musikaliskt sett fina åttiotalet. Jag drillades i musikkunskap redan som barn av min far och några av mina första favoriter var Bruce Springsteen, Bono och ok, jag erkänner: Bon Jovi var min första kärlek. Rockbarn? Jodå. Rockbarnet är numera en pop/rockkvinna.
Det gjordes fantastiskt fin pop under åttiotalet, både internationell som svensk: tänk bara på Ratata, Eldkvarn, Orup, Freda' osv. Tänker ofta att jag önskar jag var några år äldre och hade fått uppleva mer av den perioden; varit tonåring och suttit på en parkbänk och tjuvrökt, bidragit till att förstöra ozonlagret med min luggspray och druckit ljummen burköl. Men nu blev det rätt bra ändå.
När jag var sju år släpptes "Sarah" med Mauro Scocco som redan sen Ratata var en favorit. En barndomskompis storasyster hette Sara och hon var så stolt och mallig (80-talsord!) över "sin" låt. Storasystern hade fått LP:n i födelsedagspresent och vi spelade skivan oavbrutet! Att jag senare i livet skaffade mig en bästa vän med namnet Sara gjorde ju inte saken sämre.
Mauro åh Mauro. Han har något berör mig, hans ord träffar så rätt, hans röst får mig att rysa och han har en melankolisk, svår sida som tilltalar mig. För någon som mig som älskar ord och att sätta ord på känslor är Mauro en gud.
Senare i livet, slutet av tonåren ungefär, fick jag jobb i en kaffebar på Karlaplan. Närheten till SVT och SR m.fl. gjorde att många av Sveriges medieprofiler var stammisar hos mig. Trots att jag var ung var det inte många som jag imponerades av men det finns några möten som etsat sig fast i minnet. Som mötet med Mauro.
Jag minns det som igår. Han kom och satte sig i baren med solglasögonen på, beställde sitt kaffe, satt sen tyst och stirrade på koppen. Jag blev alldeles knäsvag av hans närvaro. Här satt han ju: en av mina Idoler. Vi var alldeles ensamma och det var som ett skönt lugn infann sig. Jag fick känslan av att han ville ha sällskap utan att bli störd. Jag bjöd honom på en biscotti. Han sa tack.
Nyligen släppte Scocco sin nya singel "Jag saknar oss". Titeln säger allt. Ibland lyckas han verkligen sätta de rätta orden på hur det känns när det gör ont. Och visst är det så att det är sångerna om olycklig kärlek som man tycker bäst om. Alla kan vi relatera till känslan av olycka, vissa är mer skonade än andra men vi har alla upplevt känslan i någon form, någon gång.
Fan Mauro, fan på dig.
"Jag saknar oss" har utöver en fin titel en helt underbar text som inleds med orden "Visst var det vackert, nätterna på Ljusterö. Du hoppade från bryggan i min Rolling Stones t-shirt". Där och då förlorade jag mig själv och mina tankar gick till sommarkvällarna ute på vår brygga i Roslagen.
"Man tror man ska klara det som genom nått slags mirakel. Vi skulle ju aldrig bli något kärnfamiljsspektakel. Nu står du på balkongen med en kopp kaffe och ett bloss, kanske undrar du också vad som hände med oss". Versen och hugget i magen gör så ont för den träffar så rätt.
Skivan kommer nu i maj och finaste Mauro har döpt den till "Musik för nyskilda". Jag har aldrig varit gift och är därför heller inte skild men kommer säkert ändå att gråta en tår eller två.
Tack Mauro, tack för tårarna, smärtan, lyckan och orden. Tack för att du får mig att känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar