Den bowlande Badankan

Nu har jag funderat. På gårkvällen alltså.

Så. Vi hade som sagt bestämt oss för att bowla, halva sällskapet lämnade walk over pga sjukdom så det blev en renodlad landskamp mellan Sverige och Grekland. Men vansinnigt kul hade vi ändå.

Sen dök han alltså upp. Badankan. Otippat men likväl roligt. Han är fin han. Fick lite tips, vilket hjälpte min knackiga inledning och poängen hamnade tillslut på den nivå de brukar vara på.

Det kändes som alltid bra att träffa honom, inte konstigt alls. Dock så har han ju något speciellt vilket min mage är vänlig nog att påpeka. Tack, jag har förstått nu. Men eftersom hans mage inte talar samma språk som min så börjar det kännas långrandigt. Lite av en monolog.

Framförallt är det något fysiskt. Det erkänner jag, han attraherar mig. Vansinnigt. Fick bita mig både en och två gånger i tungan för att hindra mig själv från att springa över och välta omkull honom istället för käglorna. Antar att folk hade funnit det något provocerande, ungefär som när vi var på Strand. Hade ju förstås varit rätt kul att se reaktionerna.

Attraktion. Det är ju det som är grejen, det behöver inte vara svårare än så. Det behöver inte vara MER än så. Jag är alldeles för svårflörtad för att kunna säga om jag vill något mer så tidigt. Men jag tror att HAN tror att jag tror det. Eller vill. Om ni hänger med. Ibland är det kärlek vid första ögonkastet men inte alltid. Men det får man kanske inte erkänna som tjej.

Så. Seså. Vågar du välta omkull mig?