En svart popsjäl

En svart men väldigt vacker själ; så beskrev en bekant mig en gång. Det var första gången någon beskrev min själ som mörk men också första gången jag verkligen kände mig sedd för den jag är. Och jag tycker om den jag är.

En svart själ innebär inte en olycklig själ.

Min svarta själ finner bara det mörka vackert.

Jag älskar min pop och min rock. Att fälla en tår eller två till Nick Cave är vackert och jag gör det av lycka, inte för att plåga mig själv. Hans musik är bland den finaste jag vet. När det gäller musik har jag alltid föredragit moll före dur. Och allra helst med texter som är så vackra att det gör ont.

"...we define our moral ground but when I crawl into your arms everything comes tumbling down" sjunger Nick Cave med sin mörka, svårmodiga röst men jag ler. Åh så jag ler. För mig gudomliga ord som beskriver exakt hur det känns att tycka om någon; hur jag känner när jag tycker om någon. Allt blir sekundärt och glöms bort när han tar mig i sina armar. För mig är Nick Cave och hans mörker skönhet.

En svart romantisk själ. Det är jag.

"Through every forest, above the trees, within my stomach, scraped off my knees. I drink the honey inside your hive. You are the reason I stay alive".

Closer med Nine Inch Nails. Kanske historiens sexigaste låt och den jag skulle ha strippat till om jag någonsin av någon märklig anledning hade blivit strippa. Med min svarta piska i högsta hugg förstås.

Det mörka är sexigt.

Jag sätter ord på mina känslor, det har jag gjort sen barnsben. När mina vänner skrev dagbok skrev jag dikter, ofta med en bitterljuv, dämpad känsla. Dikterna var mina dagböcker och när jag läser dom kan jag än idag minnas varför jag skrev dom. Till vem jag skrev dom.

Flera av mina vänner skulle förmodligen inte kännas vid min mörka beskrivning. De ser mig som den positiva, leende vännen som har nära till skratt. Men de har inte sett mig, på riktigt. Eller så väljer de att inte se den sidan.

Jag vet vem jag är och jag är stolt över den jag är.

Stark. Det ordet använder ofta en nära vän om mig. När det stormar är jag den man kan hålla i handen. Jag släpper den inte.

Så även om min själ är svart är inte hjärtat det. Det är stort. Och lyckligt. Men ensamt.