Kram

En svunnen konstform skulle jag kalla den. Och saknad.

Tryckaren.

Kommer ni ihåg när man var yngre och varje fest eller klubbkväll avslutades med en intim dans? Fanns det något mysigare än att få krypa in i någons famn, allra helst någon man hade ett gott öga till? Nu är det snarare tvärtom och istället ökas ofta tempot och intensiviteten i musiken ju närmare stängning man kommer. Tänker bara på exempelvis Ljunggren/Bruno där kvällen ofta avslutas med tung industritechno och när det är över och lamporna tänds står man mest där överaskad och blek. Som om allt precis eskalerat och exploderat i en musisk orgasm och nu ligger man där naken och undrar förvånat: vad fan hände egentligen?

Jag älskar tryckare och jag önskar att man fick uppleva fler än vad man faktiskt får. Den senaste fick jag som tur var dansa med någon som fick mitt hjärta att slå en kullerbytta eller två men det är det ingen som vet om. Tills nu.

Att få dansa nära, nära någon är så underskattat och ett himla fint sätt att avsluta en kväll på. Jag saknar.

De här låtarna är nog de jag dansat de flesta tryckarna till. Åttiotalist? Javisst!