Världens Bästa Låt: existerar den? Jag kan säga vilken Dagens Världens Bästa Låt är. Gårdagens också. Men inte var det densamma som idag. Det finns ju några som är ständigt återkommande och som alla är så bra att jag kan bli gråtfärdig.
Enola Gay av Orchestral Manoeuvres in the Dark är så bra att jag inte kan beskriva den med ord. Karma Chameleon med Culture Club kan jag sjunga framlänges eller baklänges om så önskas. Det finns få låtar som gör mig lika glad. Trouble med Coldplay har kanske den effektivaste och vackraste pianoslingan någonsin. Nine Inch Nails Closer är nog den sexigaste låten jag vet, i hård konkurrens med Marilyn Mansons The Beautiful People förstås. It's my own cheating heart that makes me cry signerad Glasvegas har fått MIG att gråta många gånger. Av lycka oftast.
Men det finns en låt som egentligen borde finnas med på listan som inte gör det. Helt enkelt för att jag inte lyssnar på den. Jag hatar en av de bästa låtar jag någonsin hört. Enkel förklaring egentligen. Självklart ligger det en kärlekshistoria bakom allt. Gör det inte alltid det?
Den vackraste kärlekshistorien jag upplevt var samtidigt den fulaste och ärrade min själ för evigt.
Och det finns en låt som jag förknippar så otroligt mycket med den tiden i mitt liv. En låt som sjöngs för mig, en textrad som viskades i örat eller bara en blick som sa allt.
Låten var vår och vi var låten.
Det var till den tårarna rann när jag hade lämnat honom. Och samma tårar som rann när jag hörde den live för första gången.
Jag hatar att jag älskar låten men jag älskar att jag har älskat. Tiden läker alla sår är klyschan som stämmer. Tårarna har nu ersatts av ett lätt nostalgiskt leende men hugget i magen som infinner sig varje gång jag hör introt kommer nog aldrig att försvinna. Så nu undrar ju alla vilken denna älskade förbannade låt är.
Den här är till dig. För oss. För det som en gång var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar