Trettio

Insåg idag att min födelsedag närmar sig med stormsteg. Inte vilken födelsedag som helst heller, it's a big one. De magiska 30.

Trettioårskris? Obefintlig än så länge. Mitt liv är ju hur himla underbart som helst just nu. Varför sörja?

Jag kommer alltid att vara ung. Jag kommer alltid vara smått galen. Jag kommer alltid att se till så att mitt liv känns rätt rock 'n roll. För det är så jag vill leva mitt liv.

Kanske kommer krisen dagen efter firandet, när jag ligger alldeles bakis i min ensamhet, dagen då min bästa vän kanske heter Ulrik. Eller så kommer jag bara att vara fylld av ångest. För jag har säkert skickat ett olämpligt SMS eller två. (Notering: att skriva upp på födelsedagsfirandets to do-lista: lämna iPhone hemma alt. radera potentiellt farliga nummer).

Andra punkter på listan:
-informera samtliga deltagare om att all form av Champagne undanbedes.
-glöm alla eventuella bekymmer- tonight's the night we're gonna make it happen.
-gör inte om förra årets misstag med rejäl utgång dagen FÖRE firandet- kan leda till baksmälla på den stora dagen.
-ha så jäkla kul som du kan, du kommer bara uppleva den här kvällen en gång i ditt liv.

För fira kommer vi. Frågan är hur stort. Och var.

Jag har alltid varit minstingen i kärngänget och det planerar jag att fortsätta att vara. Dock så ser jag fram emot att jag närmar mig åldern då jag på allvar kan använda epitetet cougar som jag skaffat mig. Har ju en tendens att gilla ungt och fräscht. Ni vet den där äldre damen som man ibland kan se sitta i baren och dela ut icke rumsrena komplimanger till yngre män? Jag ser det framför mig i min framtidsvision. Minus alla katterna hemma. Usch.

Fast egentligen vill jag ha något annat.